För många är det helt enkelt ett sätt att slappna av, komma bort från vardagslunken och stressen. Gemensamt för oss alla är att vi vill hänföras, av en utsikt, av en vacker byggnad, en solnedgång, ett spännande möte. Vi kanske får kunskap nya platser, om andra sätt att leva, men även insikter om hur vi själva vill leva. Ofta föds idéer till förändring under resor. Forskning har visat att vi mår bra av att bli hänförda och förundrade.
“Förundran kan ge dig gåshud och välbehag, men också minska oro och stress, göra dig mer generös och engagerad och till och med dämpa inflammationer.”
- så skriver Sara Hammarkrantz och Katrin Sandberg i boken Förundranseffekten (2020).
När jag reser känner jag att jag lever och redan innan jag lägger ut blir mina sinnen skarpare, för dofter, smaker, ljud. Färgerna blir klarare. Jag vill fånga en känsla av mening i resandet och jag tror det är därför jag vill stanna till på de ställen jag besöker. Bo och känna in, inte bara observera från utsidan. Förhoppningsvis också kunna ge något tillbaka. Jag är ändå, och jag tror många med mig, lyckligast i rörelse, må det vara flyg, buss, tåg, båt eller kamel. Då får mina tankar fart.
Jag är en vagabond men den vagabonden får nu anpassa sig till ett liv i pandemi. Den vagabonden måste hitta en balans, en form för ett kringflackande liv under ansvar. Det är så vi människor gör, vi anpassar oss och det måste vi göra nu.
Under tiden vi inte kan resa, låt oss se det som hänför i vardagen.
För den som vill läsa mera om hänförelse, här en text från min egen privata blogg på temat.
.jpg)
