Resans magi

Jag har nu bott i Malaga ett år och är för det mesta nöjd med att befinna mig häroch på en och samma plats. Men ibland kryper rastlösheten på och jag börjar drömma mig bort. Kanske i en strävan efter  en slags balans mellan bofasthet och rörelse.

Längtan efter rörelse - Det finns en magi i att vara på en plats som vi tror eller vet att vi kommer att befinna oss på en gång i livet. Den tanken slog mig då jag för hundraelfte gången gick ner till havet på morgonpromenad. Jag älskar ljuset när solen just stigit över horisonten. Jag älskar att bo här, jag älskar havet och jag bara måste dit, helst varje dag. Havet och vågornas rörelse är liksom en magnetisk kraft. Det som slog mig idag var en slags mättnadskänsla tillika. Magin som jag upplevde den första gången, den första månaden,  den finns inte där längre.

Då förstod jag också plötsligt en del av magin i resande. Då vi upplever något för första gången, då vi ser ett landskap för första gången, ett hav, ett berg, en plats vi kanske drömt om och bara sett på bild. Då vi sedan verkligen befinner oss där då händer det något i oss och det händer bara första gången.

Jag tror att vi behöver känna den magin nu mer än någonsin. Jag kommer ihåg den dagen jag såg Kilimanjaro för första gången från ett hotellfönster i Moshi,Tanzania. Jag var helt oförberedd på reaktionen, känslorna tog över och jag grät.  

Men vi ska inte glömma att uppleva magin där vi är, i vardagen. Vi ska inte glömma att dela den med andra människor under pandemi och när pandemin lugnar ner sig.

Vissa föredrar att besöka nya platser då de reser, vissa vill återse platser och uppleva det som de en gång tyckt om och som blivit bekant. Men i båda fallen upplever vi något nytt då vi reser. Vi möter nya människor eller kanske de som blivit våra vänner på platsen.

Jag tänker på Karin Boyes dikt:

I rörelse

Den mätta dagen, den är aldrig störst.

Den bästa dagen är en dag av törst.

Nog finns det mål och mening i vår färd -

men det är vägen, som är mödan värd.

Det bästa målet är en nattlång rast,

där elden tänds och brödet bryts i hast.

På ställen, där man sover blott en gång,

blir sömnen trygg och drömmen full av sång.

Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr.

Oändligt är vårt stora äventyr.

Det finns en slumrande nomad i oss alla. Men vi har på något sätt fastnat i en trygghet och bekvämlighet som vi inte vill ge avkall på. Just nu är det pandemin som håller oss mer eller mindre fångna. Men det som får oss att växa är att utsätta oss för äventyr, för det oupptäckta och det oförutsägbara.

Glöm inte det.

‍

Foto: Dino Reichmuth/Unsplash