Jag var på egen hand i Hamburg. Sökte länge efter det perfekta caféet för frukost och hittade slutligen ett godkänt innan blodsockret rann ner i fötterna. Strövade runt, passerade Rathaus och kanalerna i UNESCO-listade Speicherstadt. Njöt av det planlösa upptäckandet. Av en slump kom jag in på en gata som hette Lange Reihe. Smal, grönskande esplanad med fler cyklister än bilar. Överfulla små terrasser avlöste varandra, den ena mer bohemisk och alternativ än den andra. Jag fick en stor lust att bara sätta mig ner och ansluta mig till något av sällskapen. Grundat i ett behov av mänsklig kontakt, blandat med nyfikenhet. Men jag var inte tillräckligt modig och missade troligen en chans till spännande samtal. Jag gör det oftast enbart då jag bjuds in. Det handlar om min bekvämlighetszon.
Bekvämlighetszonen definieras i Yerkes-Dodsons lag (1908) som ett tillstånd som känns sedvanligt och bekvämt. Den hävdar att en lagom dos av obekvämlighet är bra för oss. För sann magi händer utanför den trygga, bekväma zonen.
För mycket bekvämlighet betyder att vi går på autopilot och vi blir då lätt uttråkade. Ska vi då välkomna mer osäkerhet och att känna oss obekväma? För mycket osäkerhet orsakar stress medan en väl balanserad dos gör oss kreativa. Ett kliv ut ut bekvämlighetszonen får oss att göra sådant som leder oss in i outforskade världar, både yttre och inre.
Testa dina gränser
Jag vill testa mina gränser och mina rädslor, men det är inte alltid lätt. Mest för att jag alltid varit en räddhare. Det gör kanske att kliven ut inte behöver vara så jättelika för att ha en viss verkan. När jag reser är det vanligtvis lättare. Ju mer jag stiger ut ur min trygghetszon, ju mer jag testar, desto mer frigjord och lättad känner jag mig. Det ger en känsla av frihet.
Det obekväma blir plötsligt bekvämt och blandat med glädje.
Vi har också en rädsla, eller kanske mera ett undvikande, att tala med för oss främmande personer. Vissa av oss mer och vissa mindre. Många av oss har nog efter pandemin och långa perioder av isolation känt av det. Det är som att vi tappat förmågan.
All slags konnektivitet är bra för välmåendet. Med natur, med andra människor.
Balans och lagom dos av allt
Vi har alla olika grad av behov av sociala kontakter och relationer människor emellan kan inte tvingas fram. Men ändå, mår vi inte lite bättre då vi umgås med andra på ett avslappnat och ärligt sätt? Hur mycket missar vi då vi inte tar det där initiativet att inleda samtal eller chansen till umgänge med andra? Fastän vi ibland bara vill vara ifred med våra egna tankar. Vilket vi också behöver. Jag kan erkänna att den anonymitet jag upplever under en resa, känslan av att vara "out of touch" är även den frigörande.
Där finns en annan sorts obekväm otrygghet på resa. Som kan orsaka stress och till och med ångest. Ett borttappat pass, ett missat tåg, ingen bokning på logit, eller du villar bort dig till en del av stan som inte känns säker. Vilket kan kännas än mer stressande då du reser ensam.
Vi möter vår rädsla, hittar lösningar och kommer över ångesten. Många gånger också med oväntad hjälp från en total främling. Vi växer och bekvämlighetszonen vidgas.
Töj ut din bekvämlighetszon, lite i taget; gör en lista över saker du vill testa och välj en till att börja med. Med det menar jag sådant som verkligen utmanar dig. Gör plats för NYFIKENHET och upptäckarglädje!
Att göra något för första gången ger oss en barnslig tillfredsställelse, eller hur?
Det finns så mycket att upptäcka, om oss själva, om världen - en oändlig sträcka av möjligheter!
Källa: www.realsimple.com
.jpg)
